Det är inte lätt att vara anhörig till två tonårskillar med NPF diagnoser, det är inte en dans på rosor kan jag säga.
Man försöker och försöker få dagen att flyta på så smidigt som möjligt, så räcker det att som ikväll när dom skulle lägga sig att katten började leka med sin boll. Då satt direkt nerverna utanför kroppen och sen kunde man glömma den sömnen 😔
Ständigt denna oro, ångest fyllda rädslan finns inte långt under ytan på dom, den far fram som ett ånglok. Dom har alla verktygen och vi med för den delen, men dom hinner inte tänka så långt förren ångesten är full laddad. Det är hemskt som förälder att se hur dåligt dom mår i perioder, nu är dom inne i ett skov och tyvärr så känns det som skoven kommer tätare och tätare och dom varar längre för varje gång.
Vi hade medicin återkoppling med läkaren på BUP för ett tag sedan och då höjde dom Melatoninen på den ena killen i hopp att han skulle somna och sova hela natten, istället för att vara vaken hela natten. Tyvärr måste jag säga att det funkar bara när han själv kan komma till ro, han tar sin Atarax samtidigt men tyvärr kommer han inte till ro.
Vi har provat med lite tyst musik, meditation ja allt, men inget fungerar. För han är inte mottaglig eller vill inte försöka att få det att funka.
Ursäkta mitt gnälliga inlägg, men ibland blir man som anhörig trött och orken försvinner.
Men nästa vecka har vi möte med kommunen igen för att prata om situationen hemma, försöka komma på en lösning. Så skola och hemmet ska fungera igen, just nu går dom knappt till skolan utan är mer hemma sittandes på sina rum.
Nä nu måste jag försöka få dom att komma till ro, imorgon är det en ny dag. Nya tag och en kamp att få dagen att flyta på och få dom att gå och stanna kvar i skolan hela dagen.
Man lever på hoppet som dom säger 😉
Tack för mig och tack för att ni stod ut med mitt gnälliga inlägg.
