Så är det

Så är det, så jag ger upp dejtandet. Känner att jag att jag har kommit till den punkten att lämna det till ödet. Träffar jag någon så träffar jag kanske den rätte vem vet.

Dejtandet är nog inget för mig, får lite panik när killarna vill ha kontakt varje dag och vill ses varje dag. Det blir för mycket och jag får lite panik, när man sedan förklarar att man inte vill ha kontakt varje dag utan att jag behöver min space så blir dom sura. Jag pallar inte det, jag är rätt bekväm med min ensamhet och ibland vill jag bara vara själv utan att ses eller prata. Men oftast vill dom mer och då backar jag ut, jag fixar inte att man sitter på varandra hela tiden. Jag fixar inte klängighet eller närkontakt varje minut eller varje timme.

ibland blir jag väldigt osocial och känner inte för varken prata eller se någon utan bara vara i min ensamhet. Men det har man ingen förståelse för, jag faller i mitt mående ibland och då stänger jag mig inne och jag isolerar mig. Det är lite därför som jag jobbar så mycket för då slipper jag att tankarna rullar och det blir jobbigt, det är en strategi jag har att begrava mig i jobb. Det är kanske så att har man inte har någon förståelse för det och ställer krav som jag inte kan leva upp till och kanske därför som jag inte fixar det.

Eller är det så att när man jobbar inom vården med människor så blir man mättat med kontakt och då uppskattar man mer sin ensamhet och blir osocial, varför ska det vara så svårt att förstå det. Just nu är jag singel och lever för mina barn, jag jobbar 100%på mitt ordinarie jobb och sedan hoppar jag in extra på ett annat jobb.

Mitt liv och jag själv äger hur jag vill leva det och ingen annan.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *