idag kom enhetschefen på avdelningen som jag jobbar extra på och berättade att hon hade fått lovord och hört att jag var duktig och undrade om jag kunde tänka mig jobba här. Lovorden kom från ssk och kollegorna, tala om att jag blev glad.
Chefen berättade att hon skulle släppa tjänster snart och hon ville jag skulle söka dom om jag ville ha en tjänst, så hon kunde kalla mig till intervju.
detta gjorde min dag, fattar ni att jag är skit glad för det är detta som jag vill jobba med och brinner för.
Härligt att man blir uppskattad av alla kollegor och av alla sköterskor. Har bara fått positiv feedback hela tiden av alla och till och med patienter .
Jag har fått frågan varför jobbar du så mycket? Är du Pengakåt? Är du arbetsnarkoman?
men nej jag är inte pengakåt och ja just nu är jag arbetsnarkoman för att när jag jobbar mår jag bättre psykiskt om jag är igång. Är jag hemma och jag blir sittandes så rullar mina tankar och då mår jag sämre.
så därför jobbar jag så mycket, ibland jobbar jag sex dagar i veckan och jag mår bra. Jag jobbar för att trötta ut min hjärna lite så jag kan sova för annars ligger jag vaken om nätterna och grubblar. Jag är ju själv så jag har ju ingen att tänka på och anpassa mig efter.
jag jobbar 5dagar ena veckan och två dagar andra veckan på mitt ordinarie jobb och det är 12 timmars pass, sedan på mina lediga dagar går jag in och tar extra som timanställd på ett sjukhus. Som förra veckan var jag bara ledig en dag och det räckte för jag mådde bättre och ja jag vet att det inte är hållbart att göra så i längden, men just nu funkar det för mig. Så länge jag känner att jag mår bra så tänker jag fortsätta med det.
mitt liv med psykisk ohälsa är inte som en dans på rosor, men det är mitt liv och jag själv äger det och gör vad jag som känns bäst för mig. Jag har valt att leva för mina barn och jobben, det är mitt liv och ingen kan komma in och bestämma över det. 👍💪
Så är det, så jag ger upp dejtandet. Känner att jag att jag har kommit till den punkten att lämna det till ödet. Träffar jag någon så träffar jag kanske den rätte vem vet.
Dejtandet är nog inget för mig, får lite panik när killarna vill ha kontakt varje dag och vill ses varje dag. Det blir för mycket och jag får lite panik, när man sedan förklarar att man inte vill ha kontakt varje dag utan att jag behöver min space så blir dom sura. Jag pallar inte det, jag är rätt bekväm med min ensamhet och ibland vill jag bara vara själv utan att ses eller prata. Men oftast vill dom mer och då backar jag ut, jag fixar inte att man sitter på varandra hela tiden. Jag fixar inte klängighet eller närkontakt varje minut eller varje timme.
ibland blir jag väldigt osocial och känner inte för varken prata eller se någon utan bara vara i min ensamhet. Men det har man ingen förståelse för, jag faller i mitt mående ibland och då stänger jag mig inne och jag isolerar mig. Det är lite därför som jag jobbar så mycket för då slipper jag att tankarna rullar och det blir jobbigt, det är en strategi jag har att begrava mig i jobb. Det är kanske så att har man inte har någon förståelse för det och ställer krav som jag inte kan leva upp till och kanske därför som jag inte fixar det.
Eller är det så att när man jobbar inom vården med människor så blir man mättat med kontakt och då uppskattar man mer sin ensamhet och blir osocial, varför ska det vara så svårt att förstå det. Just nu är jag singel och lever för mina barn, jag jobbar 100%på mitt ordinarie jobb och sedan hoppar jag in extra på ett annat jobb.
Mitt liv och jag själv äger hur jag vill leva det och ingen annan.
